Kammarrätten fann i sin prövning att konferensresan till Nice hade väsentliga inslag av nytta för arbetsgivaren och att tiden för rekreation inte var anmärkningsvärd. Den anställde som ärendet gällde skulle därför inte förmånsbeskattas.

Konferensresan till Nice företogs över fredag-söndag och av de lämnade uppgifterna hade mellan 10-13 timmar ägnats år arbetsrelaterade övningar.

Skatteverket förmånsbeskattade en anställd för halva resekostnaden och även skattetillägg togs ut. Anledningen till beskattningen var de stora inslagen av rekreation, val av resmål, och att resan skett över en helg. Skatteverket ansåg att endast halva resan varit arbetsrelaterad och att övrig tid var att betrakta som rekreation.

I sin prövning konstaterade kammarrätten att för arbetsgivaren åligger det denne att bevisa att resan uppfyller de krav som ställs på en arbetsresa för att arbetsgivaravgifter inte ska betalas. Däremot vid bedömningen av om den enskilde arbetstagaren ska förmånsbeskattas har Skatteverket bevisbördan för att det inte är en arbetsresa.

Att Nice valts som destination saknade enligt kammarrätten betydelse.  Kammarrätten ansåg att inslagen till nytta för arbetsgivaren varit väsentliga och att tiden för rekreation inte framstod som anmärkningsvärd. För den anställde måste resan därför framstått som en tjänsteutövning. Den anställde ska därför inte beskattas för resan och inte heller betala skattetillägg.

Har du frågor om vem som har bevisbördan i en särskild fråga, eller föra en diskussion om vad för slags bevisning som kan krävas i en specifik situation, är du välkommen att kontakta oss.