Säljarna är delägare i ett cypriotiskt bolag som i sin tur ägde ett svenskt dotterbolag vars verksamhet bestod av konsultverksamhet med ett flertal anställda.

Det svenska dotterbolaget, med verksamhet och anställda, såldes till en extern köpare. Köparen ville integrera verksamheten i dotterbolaget med sin egen verksamhet och utnyttja affärsmässiga synergier.

För att kunna utnyttja den köpta verksamheten till fullo var integreringen mycket viktig för köparen. Av den anledningen beslutades vid avtalets ingående att köparen skulle betala 4 mkr kontant för aktierna på tillträdesdagen. Det beslutades också att en fast tilläggsköpeskillingen på ca 2,1 mkr skulle utgå ett år efter det att verksamheten i dotterbolaget var helt integrerad med köparens verksamhet. Utbetalningen av den fasta tilläggsköpeskillingen var förenad med ett villkor att säljarna skulle vara anställda hos köparen ett år efter försäljningen av bolaget. Om säljarna inte var anställda i bolaget vid den tidpunkten skulle tilläggsköpeskillingen halveras.

Förvaltningsrätten ansåg att villkoret om fortsatt anställning syftade till att garantera framtida arbetsinsatser, d v s var avhängig anställning och därför skulle beskattas som lön hos säljarna. Vidare skulle skattetillägg tas ut eftersom säljarna inte redovisat intäkten i sina privata deklarationer.

Kammarrätten uttalade att när det som i förevarande fall finns ett mellanliggande bolag, krävs inte endast att tilläggsköpeskillingen utgör betalning för arbete utan även att denna betalning har tillkommit ägaren direkt. Kammarätten uttalade att det krävs mycket stark bevisning för att kunna direktbeskatta en ägare för inkomster, t ex tilläggsköpeskillingar, som är hänförliga till hans eller hennes bolag. Detta gäller även om bolaget är hemmahörande i ett annat EU-land.

Direktbeskattning kan ske om det visar sig att tilläggsköpeskillingen betalats ut till ägarens privata konto utan att det bokförts i säljande bolag, att ägaren haft en mycket låg lön under sin fortsatta anställning i det sålda företaget, att tilläggsköpeskillingen har beräknats i efterhand i förhållande till ägarens arbetsprestation, att endast vissa säljare har varit berättigade till tilläggsköpeskilling eller att tilläggsköpeskillingen bara har studsat i ett säljande utländskt bolag utan några beskattningskonsekvenser.

Kammarrätten uttalade att det i det förevarande fallet framgår att tilläggsköpeskillingen var fast och skulle utgå oavsett hur mycket säljarna arbetade och oavsett hur framgångsrika de var i sitt arbete. Det framgår inte heller att tilläggsköpeskillingen utbetalats till säljarnas privata konto eller att det cypriotiska bolaget underlåtit att redovisa denna. Kammarrätten ansåg därför att Skatteverket inte bevisat att säljarna skulle beskattas för tilläggsköpeskillingen. I målet fanns en skiljaktig mening enligt vilken tilläggsköpeskillingen ansågs utgöra lön och att Skatteverket uppfyllt sin bevisbörda.